Inuti Pandoras ask

Mörker

Tystnad

Tomhet

Hon kan känna tomheten runtomkring sig. Den ekar runt henne. Den virvlar runt henne. Den trycker sig mot henne och hotar att kväva henne. Ibland önskar hon att tomheten verkligen kunde kväva henne, men hennes kroppslösa existens kan inte bli kvävd, kan inte påverkas av något. Inuti henne, oskiljaktigt från det som är henne brinner dock en evig, plågande eld.

Lojalitet och tvivel sliter i henne. Det pinar, pressar, trycker, ömmar...

Var är hon? Hon vet inte. Tomheten får henne att undra om platsen ens kan definieras som en plats.

...rycker, gnaver, svider, sticker...

Hur länge har hon befunnit sig här? Hon har ingen aning. Tid verkar existera lika lite som rum.

…hackar, biter, river, hugger...

Vem är hon? Hon är inte säker. Ord som ”Kolga”, ”Svek”, ”Väktare” och ”Balans” virvlar runt i hennes medvetande, utan sammanhang och kontext. I det innersta av hennes existens glänser även fyra tingestar. De känns fasta och trygga.

...värker, gisslar, sargar, bränner!

I denna existens av ingenting och plåga kramar hon sig stenhårt fast vid de fyra trygga tingestarna och de lösryckta orden. De är hon! De är hennes jag!