Ja, 50 lajv alltså. Jag har i dagsläget varit med på 46 lajv och har två till inbokade inom en mycket snar framtid. Innan årsskiftet kommer jag att ha nått över 50 lajv. På något sätt är det lite magiskt. På något sätt är det också lite läskigt.

Mycket på gång nu, både i mitt huvud och rent praktiskt.

För det första så har den underbara lajvkampanjen Hydra just avslutats. Tack arr och medspelare för denna upplevelse! Jag är ännu i ett sådant rus att jag inte riktigt kan sätta på pränt mina känslor, tankar och upplevelser. Belinda överlevde, hennes känslor för Enerie var besvarade, hennes föräldrar lever...

Vi som har lajvat Hydra har alla tyckt om upplevelsen och vi vill fortsätta lajva tillsammans. Därför tänker vi göra det. Vi ska försöka börja träffas en gång i veckan och lajva eller diskutera lajv. Jag tror att just denna grupp kan bli ett bra forum för att pröva olika sorters lajv i eller att diskutera lajv med på mer än bara ett ytligt plan. Jag har redan en liten lajvidé som ligger och gror någonstans i bakhuvudet.

Något annat som rör sig i mitt huvud är pedagogiken som jag pluggar just nu. Jag har ju redan skrivit ett inlägg här där jag är fruktansvärt nördig och lite pretentös och där jag kopplar ihop teorier som jag läst om i kurslitteraturen med lajv. Jag tror att det blir fler liknande texter i framtiden. Är peppad på att skriva en text om lajvroller och Bourdieus teorier och begrepp.

Nåväl. Mer om det en annan gång.

Nu ska jag sova.

En liten tanke som smög sig på mig medan jag satt och pluggade...

Förtrösta inte även om ni är förvirrade. Kopplingen mellan mina pedagogikstudier och lajv kommer, men först en liten teoripresentation för att ni ska kunna hänga med i mina tankegångar:

Jag har idag läst delar av Idéhistorikern Sven-Eric Liedmans bok "Mellan det triviala och det outsägliga: Blad ur humanioras och sahällsvetenskapernas historia". I kapitel två i denna bok tar Liedman upp olika teoretikers samhällsteorier och deras idéer om vad som gör ett samhälle till ett samhälle. Han tar upp Adam Smith och John Stuart Mill och deras individualism. För att förenkla det kan jag förklara det som så att dessa eminenta herrar ansåg att individen var samhällets minsta bygstenar. Individen blev människa i sig själv och samhället blev samhälle genom dessa individers samspel. Någon som inte höll med om detta var Friedrich Hegel. Hegel har många intressanta idéer om både ditt och datt, men det som Liedman tar upp speciellt och som jag fastnade för är just Hegels syn på individen och den andra människan.

Hegel anser nämligen inte att individen blir människa genom sig själv, utan enbart i samspel med andra individer. Han tar på så vis avstånd från individualismen och förespråkar att människan behöver ett socialt samspel, ett samhälle att ingå i för att bli hel och verklig. Enligt Hegel måste en individ få en annan individs bekräftelse för att bli människa och det är här min anknytning till lajv kommer in: Kan en roll existera i sig själv eller behövs det andra spelares eller rollers bekräftelse för att rollen ska existera? Tänk på det medan ni läser följande citat om Hegels teori från Liedmans bok:

"Vi kan tolka Hegels tanke så här: Om individualisterna har har rätt, så skulle en ensam Robinson på sin ö leva ett fulländat mänskligt liv i sin fantasi. Den fantiserade kärleken har inga skrankor eller hinder som den verkliga, den inbillade karriären har inget slut som den verkliga, de inbillade publikframgångarna, den fantiserade krigslyckan, det imaginära världsherraväldet kan alltid förverkligas. Varför kan inte över huvud människan finna sin fulländning i sin egen fantasi, där de är ensamma?

Jo, fantasins bravader saknar sin avgörande mänskliga komponent: De saknar mänskligt erkännande. Fantasins erotik har det felet att den som fantiserar inte erkänns, inte älskas av någon annan människa. Fantasins framgångar och hjältedåd och bravader blir aldrig mänskliga framgångar, hjältedåd och bravader. Det finns ingen annan människa som erkänner och värderar insatserna." (Liedman, 1998, s. 42)

Det jag alltså vill ta fram är om en roll, så att säga, kan komma till liv utan medspelare runt omkring. Är det först genom andra rollers/spelares responser och erkännanden som rollen skapas? Eller kan mina känslomässiga reaktioner på rollens känslor och tankar vara nog för att den ska finnas till?

Jag hör till den grupp lajvare som tycker att rollens interagerande med andra roller är något av det roligaste med lajv. Frågan är dock om min roll behöver dessa andra roller. Min erfarenhet säger mig att svaret på den frågan är nej. Jag vet att jag kan vara fullständigt in-lajv, vara rollen, även utan andra spelare i min närhet. Rollen tänker, funderar, planerar och handlar. Jag ser på världen genom rollens ögon och rollen blir till genom mina passiva reaktioner på dess aktivitet. Samtidigt får dessa stunder verklig betydelse först då en annan roll dyker upp eller då min roll kan berätta om sina tankar och upplevelser för en annan roll eller, för den delen, när jag off kan berätta om stunden för någon annan spelare. 

De andra spelarna kan alltså också ha relevans i detta skapande av en roll. Om vi just nu förutsätter att rollen skapas i interaktion med andra roller så vill jag ta upp en intressant aspekt: Osynliga roller. Jag har deltagit i flera lajv där det förekommer en eller flera roller som gått runt osynliga alltid nu som då. Dessa roller får absolut ingen respons från andra roller under de stunder de är osynliga. Däremot får de respons från spelare, främst omedveten men även medveten, till exempel genom att en medspelare låter sin roll berätta en hemlighet just när den osynlige är i närheten. På samma sätt kan den osynliges närvaro bekräfta en rolls existens även om denna roll är ensam då den ensamme rollens spelare vet att det finns en osynlig person i närheten.

Ytterligare en dimension på denna diskussion är de personer i lajvvärlden som inte spelas av någon. Dessa personer blir levande och verkliga genom att rollerna på lajvet gör dem verkliga genom samtal, ivägskickade brev, känslor gentemot personen osv. För spelare i Kaos lär det nu inte vara någon nyhet att min roll, Farka, har en bror. Denna bror har inte spelats på något av lajven, men han har förekommit och gjorts levande på olika sätt ändå. Han har skrivit tidningsartiklar och blivit skriven om. Min roll har pratat om honom, tänkt på honom och saknat honom. Han kom dock till liv på riktigt först när detta flöde av information, tankar och känslor flev mer än enkelriktat. Det dök upp en roll som även hon kände Farkas bror och genom den dialog som då kunde genomföras blev brodern verklig.

Som ni märker så har jag inget fint och utförligt svar på de frågor som jag tidigare ställde, utan enbart teorier, spekulationer och exempel från mitt eget lajvande. Om du som läser detta har orkat igenom hela texten och har några egna tankar, idéer och exempel så kommentera gärna. Jag vill gärna försöka utveckla denna högst spontana idé att koppla Hegels syn på Den Andra till rollers varande. 

Referenser

Liedman, Sven-Eric. Mellan det triviala och det outsägliga. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB, 1998.

Notering

Jag tar inte ansvar för korrektheten i faktan på de sidor som jag länkat till i ovanstående text. Min avsikt är enbart att ge en uppfattning om vilka dessa herrar, som jag nämner, var. Jag har inte läst igenom all text på hemsidorna och faktafel och underligheter kan därför förekomma.